Min teori varför det är så gnällit! Och detta måste vara en av anledningarna till varför vissa går skilda vägar!
Förr när vi var själva så var det bra, bra, bra, bra och så blev det ett STORT bråk med tårar smällande i dörrar mm, en riktig urladdning. Sen pratade vi och det blev ofta pussar och kramar;-)
Nu för tiden bler det ofta bra, okej, okej, gnäll, gnäll, grinigt, surt. Vi pratar sen är det ockej igen! Innför barnen blir det aldrig några riktiga bråk utan det blir bara vardagligt gnäll och detta tror jag är värre än ett stort bråk. Att bråka är nödvändigt, att få ur sig all inska och inte bara ha en gryta små puttrandes innom sig hela tiden. men hur ska man kunna bråka och diskutera men barn i huset?