Att gå igenom detta själv är svårt, att inte kunna prata med alla i omgivningen om vad som händer i rädsla för vad det kommer tycka. Att tycka så illa om en människa som man samtidigt älskar så enormt, det är svårt!
Jag försöker tänka framåt mot det som kommer, det bra, den dag som mamma kommer vara frisk, men när kommer den? Hur länge skall jag behöva vänta? Hur många år av sorg och vrede kommer innan glädjen?
Svårigheten med att förklara för Nicole..och senare Nils, om vad som händer med mormor. men inte bara med mormor utam även deras morfar..vart är han? och varför bryr han sig inte?
varför blev jag själv i detta? jag vill också vara stolt och glad över min mamma och pappa, men istället gömmer jag sanningen och skämms över dem....